Hej på er!
Gårdagens utmaning var Memories och jag har funderat ganska mycket på vad jag ska fota, till slut bestämde jag mig för att jag istället vill lägga upp en gammal bild på mig och mina syskon och skriva en liten text, så här kommer det.
Just tillfället när bilden är tagen har jag inget minne av men personerna och hundarna på bilden har jag minnen av som jag kommer bära med mig i hjärtat i hela mitt liv.
Vi börjar med mina älskade småbrödrer, vi har under hela uppväxten alltid varit vänner, klart man bråkat o sånt men vi har alltid lekt ihop och på nätterna när jag var mörkrädd så fick jag sova i deras sängar. Även fast det var jag som var äldst så har de tagit hand om mig och, som jag såg det då, skyddat mig från nattens monster. Och även idag står de vid min sida och stöttar. Jag har så himla många fina minnen med dessa två och det är jag förevigt tacksam för! Speciellt tacksam är jag för personerna som står bakom kameran, mamma och pappa. Som lärt oss att uppskatta varandra och ta hand om varandra. De har kört oss hit och dit, till vänner och träningar, även under lite tuffare tider har det alltid ställt upp och sett till att vi ska få göra sånt som vi mår bra av. Och det är tack vara dem som jag har underbara minnen från stallet, fotograferingen, vänner och mycket mycket mer.
Sen hundarna. Putte som sitter så fint fanns redan när jag föddes, just då mins jag inte mycket men jag mins pappas tävlingar med honom. Och jag mins när jag var sjuk ibland och fick följa med pappa när han skulle träna honom. Jag tyckte det var så häftigt att se dessa stora hundarna som följde sina förare. Och jag mins hur hela famljen kollade på tävlingarna och man sedan fick en colaburk och bulle i stugan. Det var mäktigt att få läsk i burk då. Jag skulle kunna babbla på hur länga som hellst om fina minnen med Putte men det får bli en annan gång.
Till sist har vi Tore, hunden som inte sitter ner. När jag tänker på honom får jag alltid lite ont i magen. Han var en väldigt speciell hund, mycket energi och han hade för sig mycket konstiga saker, slicka på golven t.ex. Och det var tack vare honom som jag gick en ordentlig omgång hjärnskakning. Helt enkelt en ivrig hund. Han var papas jobbhund när Putte blev pansionär. När jag tänker på Tore har jag inte så många minnen som kommer upp förutom ett. Jag var tyvärr väldigt bra på att berätta hur mycket jag störde mig på Tore, jag tyckte han var så jäkla jobbig. Men en dag berättade pappa att han skulle sluta som hundförare vilket gjorde att Tore skulle flytta till någon annan. Jag blev så himla ledsen. Jag mins att jag gick och kramade honom och grät. Jag kände mig så dum som inte hade uppskattat honom och nu helt plötsligt skulle han bara försvinna. Jag hade gått i många år och bara skällt på honom, jag ville inte att han skulle lämna och tro att jag hatar honom (jag vet att det är en hund, men djur är speciella för mig). Jag fick så dåligt samvete så det är knappt sant, och det har jag lite även idag faktiskt. Men, jag lärde mig något av detta. Man måste ta hand om sina nära och visa sin uppskattning för rätt som det är så kan de försvinna, och då måste man känna i hjärtat att man iallafall fått visa sin kärlek för dem.
Detta blev ett ganska långt och lite personligt inlägg. Hade inte tänkt det från början men när jag skulle börja skriva så bara kom allt. Jag kan helt enkelt inte ta ett foto för att visa dessa minnen som betyder mest för mig, så det fick helt enkelt bli en text.
Kram på er och glöm nu inte att ta hand om varandra!
.... Och du i gummistövlar :)